Sent ska syndaren vakna
Jag heter Jessica, är 43 år och sockerberoende. Jag har inte fått någon diagnos på att det är så, jag bara vet det. Mitt förhållande till socker är i det närmsta helt sjukt och mitt beteende kring det är ännu värre.
Under alla år har jag levt i ständig förnekelse till att det skulle vara så, jag har inte vågat erkänna, varken för mig själv eller för någon annan. Den 31 augusti fick det dock vara helt nog. Vänta ska jag berätta.
Jag har ätit lchf i sju år någonting, minns inte exakt och det spelar heller ingen roll. Där och då började jag förstå, började lägga ihop så att ett och ett blev två, pusselbitar började falla på plats. Så länge jag höll mig på banan och skötte mig gick det bra och det var här jag började se hur min kropp reagerade på vad jag stoppade i mig.
Min syn på kost har varit både hit och dit genom åren, jag har bantat och kört med dieter i omgångar. Varje gång har jag kört i diket med en rasande fart för att sedan kravla mig upp igen med självförtroendet nere vid fotknölarna. Min dåliga karaktär fick mig att tappa tron och mitt hopp var i det närmsta borta. Då visste jag ju inte bättre, trodde att min dåliga karaktär fick mig på fall gång på gång.
Mitt beslut att dra ner på kolhydrater har så här flera år senare räddat mitt liv skulle jag vilja påstå. Jag vet hur bra jag mår av att inte låta mig gå på kolisar som energikälla och jag vet hur dåligt jag mår när jag har fuskat.
Hur var det nu den där dagen den 31 augusti? Jo, det ska jag med glädje berätta, inte för att det var en glad dag utan för att jag vill lyfta fram vad socker gör med oss. Jag hade lyckats hålla mig på banan med min trygga lchf-kost under flera veckor och vi skulle ha surströmmingsskiva.
Jag har brukat göra så genom åren att vid speciella tillfällen fuskar jag helt enkelt och låter det vara så. Det gjorde jag även denna gång men hade bestämt mig för att inte dricka alkohol eftersom vi behövde ta bilen hem.
Till strömmingen är det som sig bör mandelpotatis och tunnbröd, till efterrätt serverades glass och barnen hade fått en påse lördagsgodis. Jag tänkte att nu passar jag på och sen gick det inte att sluta. Jag åt typ upp hela godispåsen, ville inte släppa ifrån mig den, blev nästan sur för att fler ville ha. Symptomet är välkänt och det har hänt så många gånger, ända sedan jag var liten.
Dagen efter var jag bakfull, ja, du läste rätt. Min man hade snapsat till maten och druckit både öl och whiskey, men han var minsann hur pigg som helst medan jag våndades med huvudvärk och ångest. Jag tänkte att nu får det faktiskt vara nog, det här går inte, slut, stopp, finito...Hjääälp!!!
Jag började googla på sockerberoende och fann. Räddningen blev boken Sockerbomben i din hjärna av Bitten Jonsson och Pia Nordström. Där började jag förstå hur allt hänger ihop, varför jag inte kan nöja mig med en eller ett par godisbitar utan att gå bärsärkargång efter mer, varför jag inte kan äta någonting som omvandlas till socker i kroppen utan att trigga igång min beroendehjärna.
Där började jag förstå att jag heter Jessica, är 43 år och sockerberoende.
Det här är en inledning och en beskrivning i korthet. Bloggen kommer att innehålla blandade inslag av dåtid och nutid, beroende på vilka perspektiv som dyker upp i samband med mitt sockernyktra liv.
Jag delar gärna med mig av mina dagar i kampen för ett sockerfritt liv, därför kom också den här bloggen till. Jag lämnar gärna ut mig själv i mina tankar, känslor och erfarenheter i hopp om att det ska kunna hjälpa andra i samma situation.
Följ gärna med på min resa om du vill!
Kram Jess